"Pär Cederqvist-syndromet"?

:BoIS är intresserade av att värva anfallaren Rasmus Wiedesheim-Paul som den gångna säsongen gjorde 13 mål för Oddevold. RWP själv verkar dock främst vilja se efter vilket intresse som finns högre upp än superettan enligt Varbergs sportchef Erik Lund i HN. 

Och jag tänker: har killen inte lärt sig någonting? 

Jag har så klart full respekt för att en spelare vill spela så högt upp som möjligt och har tidigare pushat för att Wiedesheim-Paul vore en ypperlig värvning för Varberg. För på superettan-nivå är han en eminent anfallare vilket tidigare statistik i även HBK vittnar om: 19 mål säsongen 2019 och 13 mål 2020, innan han på hösten försvann till Rosenborg.  

Men ser man till hur det gått på den högsta nivån är bilden en helt annan. 10 mål har det blivit för RWP på 84 spelade matcher hos klubbar som Halmstad, Helsingborg, Mjällby samt norska Rosenborg och Ham-Kam. Totalt har han spelat 2 665 minuter vilket ger ett snitt på drygt 30 per match. Så det är i princip ingenstans Wiedesheim-Paul etablerat sig i en startelva på den högsta nivån. Det man kan ge honom är att han varit hyfsat effektiv med mål ungefär var tredje match i snitt. 

På nivån under är hans siffror betydligt bättre med totalt 58 mål på 110 matcher och 8 391 spelade minuter.  Det ger ett snitt på 76 spelade minuter per match och ett nästan dubbelt så bra målsnitt. 

Självklart kan en spelare som fyllt 26 fortfarande utvecklas men känslan med RWP är lite liknande den för en annan HBK-produkt, Alexander Johansson. En spelare som lyckas väldigt bra i superettan men inte verkar räcka till riktigt på allsvensk nivå. Kanske är det fysiken som blir ett hinder? För ingen av dessa spelare kan sägas ha styrka som sin främsta egenskap. 

Eller är det helt enkelt ett utslag av vad vi kan benämna som "Pär Cederqvist-syndromet" efter superettans främste målskytt genom tiderna? Spelare som lyckas oerhört bra i superettan, till och med bättre än vissa andra spelare som lyckas på högre nivå, men som sedan inte funkar i allsvenskan? Det är en helt enkelt stöpta i en slags "S1-form" och speciellt anpassade för denna märkliga men underbara serie. Fredrik Olsson (Landskrona, Jönköping, Halmstad) är ett annat bra exempel. 

För mig känns det som Rasmus Wiedesheim-Paul är själva sinnebilden av en superettan-forward och det faktum att i år är första gången på 5 år som han fått kontinuerlig speltid tycker jag stärker min tes. 

Så kanske borde RWP värdera detta högre än att till varje pris spela så högt upp som möjligt? 

BILD: Trelleborg-Halmstad 11 maj 2019; Rasmus Wiedesheim-Paul (närmast mittlinjen) gör enda målet i Magnus Haglunds debut som HBK-tränare