En sista chans för Silverholt?

Jag blir varm inombords när jag läser artikeln om Oliver Silverholt i HN. Han och sambon som förlorade ett ofött barn 2022 har nu två små därhemma. 

Och Silverholt som knappt spelat en match för Varberg på två är äntligen fri från den skada i symfysen (trådbroskförbindelsen mellan två skelettben som påverkar mage, ljumskar och höft) som gjorde att han knappt kom ur sängen för något år sedan. 

Det är verkligen kul att höra även något som kan bli en tillgång för Varbergs BoIS i år. Killen har ju trots allt kring 230 matcher på superettan- och även allsvensk nivå!

Jag minns när Oliver Silverholt kom fram som 19-åring som vikarie för Christian Järdler (tror jag det var) som en spelskicklig vänsterback i Jens Gustavssons HBK 2013. 

För det är på vänsterbacken han ska vara, inte till höger där Roar Hansen placerade honom.  I Roars lagbygge hade Silverholt sedan ingen plats i fjol. Men nu är Hansen som bekant borta och en ny möjlighet har öppnats för den tidigare Halmstadkillen. 

Det ska bli spännande att se vad han gör med den. 

BILD: Grande Torino (gamla stadion), Turin, trettodagsafton 2026.